Tidigare kapitel:

  ”Haha väldigt roligt killar. Men jag måste säga en sak, hon har en jävla mun alltså. Ville inte hålla tyst och skulle alltid ha något att säga. Jag har aldrig träffat en tjej med så mycket attityd som hon hade och då menar jag inte på ett bra sätt”

  ”Det kan jag tänka mig. Så varför glömmer vi inte det plus alla andra problem som vi har i våra liv” sa Robert som nu kom tillbaka med en spritflaksa i ena handen och fem glas i den andra.

  ”Jag är så på” sa jag och drog ett sista drag utav min joint innan jag slängde iväg den sista biten i koppen som Mike ställt fram.

  Robert hällde upp dricka i alla glasen och jag svalde snabbt min dricka innan jag bad om mer. Jag tog två glas till innan jag satte mig till rätt i soffan och kände hur alla problem började försvinna. Och helt plötsligt så var det som att jag svävade på moln.

 

 

  Det hade gått tre dagar nu sen Jason var här och hans pistol låg fortfarande gömd i min byrå. Jag vill få bort den men jag visste inte vad jag skulle göra med den. För det första så kunde jag inte röra den då det skulle lämna fingeravtryck på den vilket inte skulle se så bra ut för min del om någon hittade den. Jag skulle åka dit tillsammans med Jason.

  Men om jag nu lämnade kvar den i strumplådan som den gör nu finns risken att våran städare hittar den eller min syster när hon ska låna mina kläder.

  Jag måste bli av med den. Jag måste ge tillbaka den till Jason på något sätt. Men hur? Jag har inte hans numer så att jag kan ringa honom, jag vet inte vart han bor någonstans. Fast det skulle vara lätt att ta reda på, jag kunde bara kolla igenom alla pappas filer. Men det kunde jag ju inte göra, det var olagligt. Plus jag vill absolut inte åka till det området han bor i. Det är på sådana ställen som tjejer blir våldtagna och med tanke på att jag just nu inte hade en bil skulle det möjligheten var väldigt stor med tanke på att jag inte skulle kunna rymma. För även om jag kan springa i klackskor skulle jag nog inte kunna springa ifrån någon i klackskor.

  ”Brianna. Brianna lyssnar du ens” frågade Emily och viftade med händerna framför mitt ansikte. Jag ryktes ut min lilla koma och kollade frågandes på Emily som stod framför mig.

  ”Vad är det?”

  ”Har du ens hört ett ord utav det jag sagt?” frågade hon och jag tänkte efter för att försöka komma ihåg vad vi hade pratat om. Men inget kom upp.

  ”Sorry Ems. Jag är ledsen. Jag är bara jätte trött, jag fick ingen sömn igår. Blair hade med sig en av sina killkompisar igår igen”

  ”Ännu en till? Är den en annan eller är det någon som kommit tillbaka”

  ”Jag har ingen aning faktiskt. Han stack innan jag vaknade så jag hann inte se honom”

  ”Hm det vore ju en första. Brukar inte alla stanna kvar på morgonen för att få en omgång till utav din syster” frågade Alexandra och jag skakade snabbt på huvudet då bilder började bildas i mitt huvud. Bilder som jag absolut inte vill ha där.

  ”Okej kan vi sluta prata om det här, det är inte direkt något jag vill tänka på”

  ”Visst, men allt jag säger är att det är ju typ den 3 killen bara den här veckan eller något”

  ”Ja ja min syster är med många killar. Släpp det nu” sa jag och dem skrattade kort åt mig innan jag avbröt dem för att börja prata.

  ”Så vad var det ni pratade om då som jag missade?”

  ”Åh, Emily har bestämt sig för att hon ska göra sin tattuering nu” sa Alexandra och jag vände mig snabbt mot Emily som ryckte smått på axlarna åt mitt förvånade ansiktsuttryck.

  ”Emily dina föräldrar kommer att döda dig om dem får reda på att du har tatuerat dig”

  ”Brianna jag bryr mig inte. För till skillnad från dig så är jag inte rädd för mina föräldrar. Dem kan inte köra ett skit. För vad ska dem göra om dem ser? Ge mig utegångsförbud? Det skulle vara så värt det”

  ”Ja ja. Men vart har du ens tänkt att du ska tatuera dig? Om du inte kommer ihåg så sa dem nej till dig senast du kom dit då du är under 18”

  ”Ja jag vet men jag har hittat ett ställe där dem gör på minderåriga”

  ”Ja det känns ju säkert” sa jag och skakade smått på huvudet innan jag fortsatte ”Vart ligger ens det här salongen eller vad man kallar det? Jag har en känsla att jag inte kommer att gilla vart det här stället ligger”

  ”Jag hade rätt. Varför blev jag tvungen att ha rätt för” sa jag när Emily parkerade bilen utanför tattuerings salongen som låg mitt inne i förorten. Vilket nästan fick mig att skaka. Jag har hört berättelser här ifrån och dem är inte vackra. Jag fick gåshud utav att bara tänka på det.

  ”Åh kom igen så illa är det inte. Jag menar vi har ju inte sett något konstigt eller misstänkt än så alla historier här ifrån kanske bara är väldigt överdrivna”

  ”Eller så är vi bara väldigt paranoida som tror att vi kommer att klara oss levande här ifrån” sa jag och kollade hysteriskt runt mig vilket fick dem båda att skratta roat åt mig.

  ”Det är inget att skratta åt okej. Vet ni hur många personer det här området som pappa antingen har fått dömda eller nästan. Jag vet vad som händer här tjejer och det är inte vackert” 

  ”Oh sluta fåna dig nu Brianna. Alexandra är ju till och med lugnare än du och hon ska vara den fega utav oss”

  ”Ja ja men om det händer något så är det ert fel”

  ”Det kommer inte att hända något, jag lovar Brianna” sa Emily och jag nickade lite smått innan jag hoppade ur bilen. Jag hade fortfarande en klump i magen och den där känslan att något hemsk kommer att hända.

  Vi hade vart här i tjugo minuter nu och Emily satt just nu inne och fick sin tattuering. Jag stod tillsammans med Alexandra vid väntrummet eller vad man ska kalla det då hon inte var så förtjust i nålar. Hon var livrädd för dem så det var bättre att sitt här med henne.

  Det var bara fem minuter eller något sen killen som jobbade här började att tatuera Emily vilket betydde att det skulle ta ett långt tag till innan vi kunde åka ifrån det här stället. Det var inte en liten tattuering som Emily ville ha. Oh nej, hon skulle ha en tattuering som nästan täckte hela hennes högra sida. Alltså vid revbenen och ner mot höften.

  Jag visste inte exakt vad det var som hon skulle göra då jag inte la så mycket vikt på att kolla. Jag kan kolla på den senare. För just nu hade jag fult upp med att kolla runt mig hela tiden efter något som skulle kunna skapa problem för oss.

  Precis när jag börjat slappna av och börjat tro att det kanske inte skulle hända något fastnade min blick på ett par bilar som kom körandes i säker 200. Dem parkerade på väggen bara några meter ner ifrån salongen vi satt i. Jag såg hur fyra killar klev ut ur två av bilarna men min blick fastnade på killen som kom ur den tredje. Dörren till den vita ferrarin öppnades och ingen mindre än Jason McCann klev ur. Han sa något till sina kompisar innan han öppnade upp huven på bilen. Han såg ut att mumla för sig själv lite innan han började pilla på något.

  Jag tvekade lite smått innan jag ställde mig upp för att börja styra mina steg mot dörren. Jag var inte helt säker på det här beslutet men när skulle jag annars få chansen att träffa honom så att jag kunde prata med honom. Förmodligen så det här var min chans, vare sig jag gillade det eller inte.

  ”Brianna vart ska du någonstans?” frågade Alexandra chockat efter mig och jag vände mig mot henne. Vad skulle jag säga till henne? Jag kunde ju inte berätta sanningen? Inte än i alla fall, jag måste låta allt sjunka ner först. Så att jag faktiskt förstår vad som har hänt innan jag berättar. Om jag berättar.

  ”Jag ska bara fixa en sak. Jag kommer alldeles strax tillbaka” med det sagt gick jag fort ut för att hon inte skulle kunna ställa någon mer fråga.

  Jag gick med lite osäkra steg bort mot Jason som fortfarande stod och pillade med sin mobil, omringade utav sitt gäng eller vad man ska kalla det. Jag såg hur Jasons kompisar kollade på mig medan jag närmade mig och jag kände hur osäkerheten blev ännu värre. Men jag lät det inte synas på mig utan tog mer bestämda steg bort till Jason som ännu inte sett mig.

  ”Jason kan jag prata med dig?” frågade när jag kom upp till honom och han suckade irriterat.

  ”Ser du inte att jag är upptagen”

  ”Jo jag ser det men det här är viktigare” sa jag och Jason suckade irriterat igen innan han kollade upp på mig. Hans ögon borrade in sig i mina och jag kände hur en kalkår gick ner längst min ryggrad.

  ”Vad är det du inte förstår med att jag inte har tid att prata just nu?”

  ”Åh jag vet inte. Kanske det faktum att du lämnade din revolver sak hemma hos mig och om du inte hämtar den så kommer vi båda att råka illa ut”

  ”Åh så du har hittat den? Skulle nästan ha velat se ditt ansiktsuttryck när du gjorde det”

  ”Jason det är inte roligt. Någon kommer att hitta den. Om inte våran städare så min syster. Hon går jämnt i mina lådor och det skulle inte sluta särskilt bra för något utav oss”

  ”Ta det lugnt shawty jag kommer att hämta den. Någon dag, jag behöver den för ett jobb”

  ”Nej inte snart, du ska hämta den nu. Jag ville inte ha den där längre”

  ”Så varför tar du inte bort den själv då?”

  ”För att jag inte tänker röra den där saken. Den skrämmer mig genom att bara ligga där” sa jag och Jason tillsammans med hans kompisar skrattade roat år mig.

  ”Jag är ledsen att göra dig besviken baby men jag kommer inte att hämta den idag. Jag har viktigare saker för mig, som att fixa min bil som lägger av när jag kommer upp till 250” sa Jason som att det var en dålig sak. Vilket det kanske var för honom då han ville köra fort, men för mig kändes det nästan bättre att veta att dem inte kunde åka fortare ”Så så länge du länge du inte kan fixa min bil så har jag inget mer att prata med dig om. Jag har en bil att fixa”

  Jag skakade smått irriterat på huvudet. Jag tänkte inte ge mig på det här, han skulle hämta den senast imorgon. Fast det verkade ju inte som att han skulle ge sig heller. Jag skakade smått på huvudet och kollade bort mot salongen där Alexandra och Emily satt innan jag kollade tillbaka på Jason. 

  Jag satte upp mitt hår i en tofs och drog av mig min tjocktröja som jag räckte till Jason. Han kollade frågandes på mig och men jag skakade bara på huvudet innan jag gick runt honom. Jag greppade tag om handduken som han hade hängandes över axeln och hängde den över min egen axel istället.

Så här är det precis som lovat och jag hoppas att ni gillar det. Vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det själv men jag hoppas att ni tycker om det.

Eh jag ska även åka iväg imorgon och kommer inte hem förs än på söndag någon gång. Jag ska försöka hinna skriva ett kapitel innan jag åker som jag kan tidsinställ men annars kommer det senaste på måndag någon gång.

Jag hoppas att ni gillar kapitlet och kommentera gärna vad ni tycker om det, vad ni tycker om hela novellen än så länge.

Sen en kort liten fråga: Hur gamla är ni?

Jag själv är 16 och fyller 17 i september ;)

Tidigare kapitel:

  Jag reste mig upp för att gå bort till min tröja som låg på golvet. Efter att ha dragit på mig den fortsatte jag att leta efter mina saker. Jag hittade min tjocktröja hängandes på ena fåtöljen och min pistol liggandes på bordet bredvid den. Men jag tvekade en aning innan jag greppade tag om den. Var det verkligen så smart att ta med mig den? Jag menar jag visste ju att polisen skulle genomsöka vårt hem så jag kunde ju inte gömma den där. Den var täckt utav deras blod plus dem kulor jag använde i min pistol var inte så vanliga så det skulle väcka en hel del mistankar mot mig som jag verkligen inte behövde just nu. Men jag kunde väll inte lämna den här heller. Jag menar vad skulle hända om Brianna lämnade in den till polisen. Jag tror inte att hon skulle göra det men tänk om. Jag skulle vara så körd och det skulle sluta med finkan för mig. Inget snack om saken

.

  Jag gick med snabba steg ner för trappan som lede ner till hallen där mamma stod och väntade på mig. Hon gav mig bara en kort blick innan hon började gå ut mot bilen som stod parkerad ute på uppfarten och jag följde snabbt efter henne. Vi sa inget till varandra under åkturen till min skola. Men jag hade inget emot det. Inte idag. Der gav mig tid att tänka, tänka igenom det som har hänt idag. Eller igår kväll också då det var så allt började. 

  Men det var den där nära kyssen tillfället som spelades om och om igen i mitt huvud. Jag vet inte om jag skulle vara lättad eller frustrerad att mamma avbröt oss. Jag var lättad för att jag var rädd vart det skulle leda till och att det skulle bli en pinsam tystnad. Vilket det blev ändå då men det hade förmodligen vart värre. Men om jag ska vara ärlig så tror jag nog att jag är mest frustrerad. Jag ville bara känna hans läppar mot mina, låta mina fingrar smeka hans solbrända  och vältränade kropp. Och känna hans händer smeka min kropp. Det hade känts så bra när hans händer var på mina lår. Det fick små stötar att gå igenom min kropp och när jag kände hans andetag mot min nacke så ryste jag av välbehag. Jason visste det, jag visste det men jag vägrar att erkänna det för honom. Jag ville inte ge honom det nöjet, han självförtroende var redan så stort så vi behöver ju inte förbättra det direkt.

  Nej nu måste jag sluta tänka på honom. Det är ju inte direkt så att det skulle kunna hände något i mellan oss. Jag är jag och han är, ja han är ju Jason McCann. Känd för att spränga ner halva staden med sina bomben, hamna i bråk och nästan hamnar i finkan. Notera "nästan" för det är aldrig någon som har tillräckligt med bevis för att sätta in honom.  Dem flesta vet att det är han då det inte är någon annan som kan höra dem sakerna han gör. I alla fall ingen här i staden, eller landet skulle jag nog gissa på. Men gissningar eller chansningar räcker inte i domstolen. Han är bra på det han gör, det kan ingen ta ifrån honom. 

  Och om ni undrar hur jag vet allt det här så är svaret enkelt. Min pappa har försökt att sätta inom honom i fängelset ett antal gånger. Egentligen borde jag inte ens veta hälften utav det jag vet. Det är hemlighets stämplat och pappa får egentligen inte berätta något för oss men förr i tiden så brukade jag och min bror hjälps pappa att lösa brott. Okej kanske inte lösa brott men han brukade fråga oss om saker när det kom till ungdomsbrottslingar. För pappa sa alltid att för att ta in ungdomar behövs ungdomar som kan tänka som dem. 

  Sen efter att min bror försvann så fortsatte min pappa att fråga mig om hjälp. Som till exempel vart man skulle åka och saker som det där.

   Men hans ögon, dem var så himla vackra. Jag förstod varför tjejer föll för honom. Snygg, sexig, het är inte ens i närheten av hur man ska beskriva honom. Han var 15 på en  skala från 1-10. Förstår ni då hur himla snygg han är? Okej kanske inte, men i alla fall.

  ”Brianna vi är framme” sa mamma efter ett tag och jag drogs ur mina tankar. Vilket jag vid det här laget tyckte var skönt då jag inte längre tänkte på Jason.

  ”Oh sorry mamma, jag försvann lite i mina egna tankar” sa jag och log ursäktande mot henne.

  ”Det är lugnt gumma. Men du får skynda dig in nu om du inte vill bli försenad till din lektion”

  ”Visst. Förresten jag ska med Alexandra och Emily till stan sen och kolla runt lite så jag kommer inte hem förs än sent”

  ”Brianna du vet att jag inte gillar att du är ute sent, speciellt inte nu när du inte har en bil här heller”

  ”Mamma jag kommer att få skjuts hit av Alexandra efter. Hon bor huset bredvid om du inte kommer ihåg” sa jag och mamma suckade kort.

  ”Visst men ring när ni börjar åka hemåt så att jag vet”

  ”Självklar. Hejdå mamma” sa jag och kysste henne snabbt på kinden innan jag hoppade ur bilen med en suck. Jag var nog den enda 17  åringen som fortfarande behövde ringa mamma när jag skulle åka hem.

  Jag började gå upp mot skolan och när jag kom till vad man ska kalla det ”skolgården” såg jag att mina kompisar satt vid vårt vanliga bord. Deras blickar föll snabbt på mig och Alexandra var snabbt upp vid min sida.

  ”Omg hörde du poliserna igår. Dem var där enda fram tills idag för att leta efter något eller någon skulle jag nog mer säga. Det sägs att det var han den där Jason McCann igen med tanke på att den var en till bomb attack i närheten” sa hon och jag stelnade snabbt till när hon nämnde Jason. Jag hade hoppats att dem alla hade missat det men i ett område som vårat är skvaller jätte stort. Plus vi har inte så mycket kriminalitet så när det väll händer något vet alla om det. Vilket är något jag borde ha räknat med.

  ”Ja det är förmodligen Jason, han är den enda personen korkad nog att göra något sånt här” 

  ”Det har du rätt i. Men man vet ju inte, dem såg aldrig hans ansikte”
  ”Han är en smart jävel den där McCann” sa jag och Alexandra skrattade roat.

  ”Kanske det. Det är bara synd att han inte använder den där hjärnan för gott. För han är så jävla snygg och jag skulle inte ha något emot att dejta honom” sa hon och jag nickade lite instämmande. Hon skulle bara veta hur snygg han egentligen var.

  ”Okej så  vi går först och kollar på skor för jag behöver verkligen ett till par skor” sa Alexandra och höjde sin mugg mot oss innan hon tog en klunk. 

  ”Jag förstår inte varför du behöver ännu ett par skor. Du har redan typ 50 par”

  ”Ja jag har mycket skor men jag vill ha ett par nya som passar till min nya klänning. Plus det är till dansen som är snart så då måste man ju klä ut sig”

  ”Du är ju till och med värre än Brianna” skrattade Emily fram och jag kollade frågandes på henne.

  ”Jag är inte så där shopping galen. Det är ni som alltid drar med mig hit om du kommer ihåg”

  ”Ja men du får ju fortfarande en massa saker av dina föräldrar hela tiden. Du kommer snart att behöva en till garderob för att få plats med alla dina kläder”

  ”Det kanske är sant men det är inte mitt fel att mamma gillar att skämma bort mig”

  ”Kanske inte. Men nu tycker jag att vi går och kollar på skor för om jag känner mig själv så kommer det ta ett långt tag för mig att välja ut ett par” sa Alexandra och vi nickade instämmande. 

  Vi alla greppade tag om våra muggar och började gå bort mot affären som som vanligt var rätt fylld med personer. Arbetarna hälsade glatt på oss när vi kom in i affären och jag gav dem ett snabbt leende innan jag följde efter Alexandra bort till hyllan som hon stod vid.

  Två timmar hade vi spenderat inne på sko affären, tre timmar i en massa andra olika affärer och jag kan stolt säga att jag inte köpte något. Vi hade sen gått och ätit för att sen sätta oss på en fik efter. Inte för att vi fikade så mycket då eftersom vi nyss ätit. Men det var en vana. Det var typ så här min vardag såg ut. Roligt? Inte riktigt men vad skulle jag göra?

  Men nu var jag äntligen hemma, Alexandra hade släppt av mig och jag låg nu ut slängd i min säng. Mina fötter var en aning ömma då jag inte hade använt dem här skorna tidigare så dem var en aning små. Men det här var ett sådant par skor som blir större när man haft på sig dem ett tag så därför ska man köpa en aning försmå skor så att dem sitter bra sen.

  Jag suckade smått och ställde mig upp ur sängen för att göra min väg bort till min WIC. Kläderna jag hade på mig drog jag av mig på vägen och lät dem ligga kvar på golvet. Orkade inte ta upp dem just nu. Jag drog på mig en av mina alldeles för stora tröjor och gick bort till min underklädslåda. Jag drog på mig ett par trosor och öppnade min strumplåda bara för att få en hjärtattack.

  När jag lyft på några strumpor hittade jag Jasons revolver liggande gömd. Det var intorkat blod på den och jag kollade förskräckt på den. Vad skulle jag göra med den? Jag kunde väll inte låta den ligga där? Tänk om mina föräldrar skulle hitta den, då skulle jag ligga så illa ute. Men jag kunde väll inte lämna in den heller? Jag skulle ju också åka dit på det för det finns ju ingen vettig anledning till varför jag skulle ha Jasons pistol. Dem skulle fråga mig vart jag fick den ifrån och jag skulle bli tvungen att berätta som det var. Vilket jag inte kan göra då jag skulle åka dit som medbrottsling.

  Omg jag har hjälpt en brottsling att rymma. Men till mitt försvar så hade jag inget annat val. Hade jag sagt nej till honom hade han förmodligen gjort det ändå eller dödat mig. Vilket om ni frågar mig jag gärna undviker. Jag vill leva ett tag till. Det är en massa saker som jag vill göra som jag ännu inte har gjort.

Jasons perspektiv

  Poliserna hade till min lättnad redan stuckit när jag började gå hemåt från Brianna. Jag hade stuckit bara någon minut efter henne och jag var nu äntligen hemma. Jag kunde höra killarna som satt och skrattade högt i från vardagsrummet. När jag kom in i rummet där dem satt kunde jag se att dem satt med en varsin joint i handen. Med andra ord. Dem var höga.

  ”Åh Jason du är äntligen hemma” nästan skrek Robert fram när hans blick fastnade på mig och jag skakade roat på huvudet. Han var så hög.

  ”Jag ser att ni har börjat utan mig”

  ”Ja, vi visste inte när du skulle kunna ta dig där ifrån och sen så visste man ju inte om du skulle stanna där och ha lite kul. Om du förstår vad jag menar?”
  ”Haha jag förstår vad du menar Ryan” sa jag och slog mig ner bredvid honom i soffan. Jag räckte mig efter en egen joint och tände den fort innan jag drog en ett drag. Jag kände hur min kropp slappnade av och lätt ett lättat stön lämna mina läppar innan jag började prata igen ”Men om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det kommer hände något med den här tjejen”

  ”Vad då var hon inte snygg eller?” 

  ”Åh jo hon var snygg, hennes kropp är sexy as fuck. Men hon är inte den tjejen. Jag tror inte att hon har gjort något. Och nu menar jag verkligen ingenting mer än att kyssas” sa jag och dem alla skrattade smått.

  ”Du menar att det faktiskt finns tjejer som säger nej till den store Jason McCann”

  ”Oh det här är inte slut. Jag ska ha henne, på ett eller annat sätt”

  ”Du sa precis att hon inte gjort något med någon tidigare. Varför skulle hon göra det med dig då? Hon är säkert en av dem där tjejerna som väntar på ”den rätta” killen innan dem har det” sa Chaz och jag nickade instämmande.

  ”Men om vi säger så här. Det skulle inte vara den första tjejen som jag tog oskulden på. Plus jag har inget emot en liten utmaning”

  ”Det här kommer att bli kul. Kommer Jason att lyckas få sin kuk doppad i hennes himmelrike eller icke. Det är frågan” skrattade Robert fram och jag skakade på huvudet för säkert hundrade gången bara idag. Men skrattades smått roat efter. 

  ”Ja ja. Men Jason berätta nu om vad som hände med jobbet, poliserna och allt det där” sa Mike efter ett tag och stämning blev direkt mer seriös som den alltid blev när vi pratade jobb.

  ”Men vad hände medan du var hemma hos den där tjejen då?” frågade Ryan nyfiket efter att jag berättat allt som hände hos Starkers.

  ”Det hände väll egentligen inte så mycket. Jag hoppade in i henne när jag hoppade in i hennes rum. Tyvärr så tappade hon inte handduken hon hade på sig” sa jag och killarna skrattade kort innan jag fortsatte ”Vi sa inte så mycket egentligen.Vi kysstes nästan men hennes mamma avbröt oss för Brianna behövde gå till skolan”

  ”Så du kysste henne inte ens? Vem är du och vad har du gjort med våran Jason?”

  ”Haha väldigt roligt killar. Men jag måste säga en sak, hon har en jävla mun alltså. Ville inte hålla tyst och skulle alltid ha något att säga. Jag har aldrig träffat en tjej med så mycket attityd som hon hade och då menar jag inte på ett bra sätt”

  ”Det kan jag tänka mig. Så varför glömmer vi inte det plus alla andra problem som vi har i våra liv” sa Robert som nu kom tillbaka med en spritflaksa i ena handen och fem glas i den andra.

  ”Jag är så på” sa jag och drog ett sista drag utav min joint innan jag slängde iväg den sista biten i koppen som Mike ställt fram.

  Robert hällde upp dricka i alla glasen och jag svalde snabbt min dricka innan jag bad om mer. Jag tog två glas till innan jag satte mig till rätt i soffan och kände hur alla problem började försvinna. Och helt plötsligt så var det som att jag svävade på moln.

( Holland Roden = Alexandra   -----   Ashley Benson = Emily)

Det är uppe, woop woop det är äntligen upp!! Haha okej, så jag hoppas verkligen att ni gillade det här kapitlet för jag har lagt ner jätte mycket tid på det här kapitlet. Har skrivit och skrivit om vissa delar för att få det bra. 

KOMMENTER KOMMENTERA vad ni tycker!!!!

Okej så jag fick ett litet tips om att ställa en liten random fråga i slutet av alla kapitel som ni skulle kunna svara. VIlket jag tycker var en liten rolig ide så jag ska nog testa det.

Okej så vad tycker ni om Jason gäng hitintills?

Tidigare kapitel:

  Jag greppade tag om min ändan på min tröja och drog även den av från min kropp. Jag kunde känna Briannas blickar på mig och när jag sneglade upp på henne kunde jag se att hon mycket riktigt kollade på min kropp.

  ”Spanar in min kropp igen ser jag” sa jag roat och hon kollade snabbt bort från mig innan hon vände sig om så att hon låg med ryggen mot mig. Jag log smått mot henne innan jag kröp ner i sängen bredvid henne.

  ”Håll dig på din sida utav sängen om du inte vill att jag ska sparka ner dig under natten”

  ”Jag ska försöka” sa jag och hon suckade.

  Jag vaknade av en hög smäll som kom ifrån närheten och satt mig fort upp med ett ryck. Jag sträckte mig efter min revolver som låg på nattygsbordet men kunde inte hitta den. Jag kollade runt i rummet och såg inte förs än nu att jag inte kände igen mig. Jag fortsatte att kolla runt i rummet i jakt efter någon eller något som skulle kunna få mitt minne tillbaka. Min blick fastnade på en dörr som ledde in till vad som såg ut som en WIC. Dörren stod på lite  gavel och jag kunde se hur någon sprang fram och tillbaka där inne.

  Jag skakade smått på huvudet och fortsatte att kolla runt i rummet. Efter att ha kollat runt i rummet ett tag till och minnen kom sakta men säkert börjat komma tillbaka till mig om vad som hände igår. Jag suckade frustrerat när allt kommit tillbaka till mig och jag slängde mig ner i sängen igen.

  Jag hörde hur någon harklade sig och jag vred upp huvudet för att kolla upp Brianna som stod bredvid sängen med blicken på mig. Jag lät min blick glida över hennes kropp som nu var i klädd någon slags skoluniform. Men jag måste säga att det såg bra ut på henne. Kjolen hon hade på sig räckte knappt ner till mitten av hennes låg. Hon hade höga strumpor som räckte henne upp över knäna, en skjortliknande sak som hon vikt upp i ärmarna så att den slutade vid hennes armbågar plus en slips som hängde löst runt hennes hals då hon ännu inte knutit den. På fötterna hade hon även ett par höga klackskor som det minst var 11 eller 12 centimeter på om inte mer.

  ”Så när du klar att kolla in mig kan du ju berätta när du planerar att sticka här ifrån” sa hon efter ett tag och jag drog bort minblick från hennes kropp för att istället kolla upp på hennes ansikte.

  "Eh det beror helt på när poliserna väljer att sticka här ifrån. Så jag skulle nog tippa någon timme till i alla fall" sa jag och hon suckade irriterat "Vad då har lilla prinsessan något annat viktigt planerat idag"

  "Ja det kan du räkna med att jag har. Jag har något som kallas skola. Har du hört talas om det tidigare?" frågade hon och hoppade upp på hennes skrivbord som stod bara någon meter ifrån sängen. Hon satte benen i kors och kollade uppnosigt mot mig.  

  "Försök inte bli smart sötnos det skulle vara synd om” 

  ”Synd om vad? Du vet du säger en massa hot om att du ska skada mig och sådant. Men du går aldrig igenom med dem”

  Jag höjde mina ögonbryn frågandes mot henne innan jag ställde mig upp. Hennes blick föll ner mot min kropp och jag såg hur hon svalde hårt. Jag kollade också ner på min kropp  och såg att jag endast stod i ett boxers. Jag skakade lite smått på huvudet innan jag drog på mig mina jeans som låg på golvet. Jag kollade upp på Brianna igen som bet sig lite i underläppen och jag gjorde min väg över till henne.

  ”Åh jag kan gå igenom med mina hot om du vill” jag ställde mig framför henne och särade på hennes ben så att jag sen kunde ställa mig i mellan dem.

  Jag placerade mina händer på hennes lår och lutade mig framåt så att mina läppar snuddade vid hennes öra när jag började prata igen ”Frågan är bara vad jag ska använde mig av. Ska jag använda min revolver? Mina bara händer? Eller ska jag använda den där söta lilla slipsen som hänger runt din vackra lilla hals som jag skulle kunna knäcka med en enda rörelse” jag kände hur hon stelnade till framför mig och log lite smått.

  ”Vill du fortfarande veta vad jag kan göra? Vad jag är kapabel att göra? Visa dig vad jag skulle göra mot dig om du fortsätter att trotsa mig?”

  Hon svarade mig inte så jag klämde åt hennes lår lite vilket fick henne att rycka till lite smått ”Svara mig när jag pratar med dig”

  ”Nej” sa hon och jag lutade mig bak för att kunna kolla ner på henne. Jag höjde frågandes ögonbrynen mot henne och borrade in min blick i hennes. Utmanade henne fall hon hade modet att säga det igen.

  ”Nej alltså jag menade nej till att jag inte vill se vad du kan göra” 

  ”Nej men vad bra då. Då är vi ju sams på den punkten”

  ”Ja det skulle ju vara första gången” sa hon och jag skratta kort.

  ”Är du verkligen helt säker på det? För jag är ganska säker på att vi kom överens om att du gillade mig. Jag menar till och med en blind person skulle kunna se hur du spanar in mig, hur din kropp reagerar när jag är nära dig”

  ”Inte ens i dina vildaste drömmar McCann” spottade hon fram och jag skrattade smått åt henne.

  ”Det ska vi nog bli två om”  sa jag och Brianna kolla frågandes på mig. 

  Jag drog med mina händer över hennes lår och kände hur hon stelnade till under mig. Jag fortsatte att smeka hennes lår och kom hela tiden högre upp samtidigt som jag lutade mig framåt så att mina läppar återigen var vid hennes öra. Hon ryste under mig när mina andetag föll mot hennes nacke och jag log belåtet.

  "Vad var det du sa om att du inte blev påverkad utav mig"

  "Jag är inte påverkad utav dig. Inte på det sättet. Jag ryser för att du skrämmer mig och att ha dig så här nära får mig att känna mig obekväm"

  ”Vem försöker du lura baby. Du är dragen till mig. Din kropp vet det, jag vet det och framför allt. Du vet det. Så varför stå emot det babe. Varför inte släppa loss för en gångs skull. Låta din kropp göra vad den vill” 

  Hennes andetag blev djupare och hon bet sig löst i underläppen. Hennes ögon pendlade mellan mina ögon och läppar. Ha, jag hade henne precis vart jag ville ha henne. Jag lutade mig fram mot henne men stannade när det bara var någon centimeter mellan våra ansikten ”Håll inte tillbaka babe” sa jag med en låg mörk röst vilket jag visste alltid funkade på tjejerna. 

  Men precis när jag skulle pressa mina läppar mot hennes var det självklart någon som skulle störa, som skulle avbryta oss. Vilket om du frågar mig var väldigt frustrerande då jag själv var ganska upphetsad just nu. Att retas och hålla på med henne hade även påverkat mig. Jag ville kyssa henne, jag ville se vad hon var kapabel med för ärligt talat verkade hon inte riktigt som den tjejen. Plus hon är den första tjejen som har noppat mig vilket gjorde mig rätt intresserad utav henne.

  ”Brianna kommer du ner snart. Jag ska åka nu och om du inte kommer ner nu måste du gå till skolan”

  ”Jag kommer mamma ge mig bara en minut” ropade Brianna tillbaka och suckade kort där efter.

  ”En tjej som inte har sin egen bil i det här området. Det var något oväntat”

  ”Oh jag har en bil. Eller åtminstone så hade jag en innan den blev snodd av någon kille utanför baren borta vid centret”

  ”Åh en party girl, det hade jag inte trott när jag såg dig första gången”

  ”Det kanske är för att det inte är jag. Jag åkte dit för att hämta min syster som var ute och festade”

  ”Vi säger det babe” sa jag och kollade in i hennes ögon. Vilket var ett misstag då jag av någon anledning verkade ha en förmåga att fastna i dem. Vilket om ni inte redan förstått det var något nytt för mig. Tjejer hade inte den påverkan på mig. Det är jag som gör tjejer stumma, som får dem ur kontroll. Tjejer var bara bra för en sak och en sak bara. Tjejer är till för att ha sex med och inget annat. Inga känslor inblandade, bara meningslöst och engångs sex, kanske två omgångar om dem är bra. Men absolut inte mer, då blev dem bara klängiga. Och låt mig bara säga en sak. Jag hatar och då menar jag verkligen harar klängiga tjejer.

 Men det var något med hennes ögon som fick mig att tappa balansen.

  ”Eh det här var ju roligt. Men jag måste verkligen sticka nu för att inte komma försent till min lektion. Och jag tipsar dig att du sticker också. Vår städare kommer om en timme för att städa här och jag antar att du inte vill bli sedd så” sa hon stelt och jag nickade smått till svar. Jag backade undan från henne och hon hoppade ner från bordet.

  Jag satte mig ner på hennes säng och kollade på henne medan hon sprang runt i rummet för att packa ner det hon behövde i sin väska. Hon slängde väskan över axeln och kollade runt i rummet kort innan hennes blick föll på mig. Hon kollade bara på mig ett tag innan hon vände och gick ut ur rummet. Jag kollade på dörren som hon försvunnit ur ett tag innan jag skakade på huvudet. Jag reste mig upp för att gå bort till min tröja som låg på golvet. Efter att ha dragit på mig den fortsatte jag att leta efter mina saker. Jag hittade min tjocktröja hängandes på ena fåtöljen och min pistol liggandes på bordet bredvid den. Men jag tvekade en aning innan jag greppade tag om den. Var det verkligen så smart att ta med mig den? Jag menar jag visste ju att polisen skulle genomsöka vårt hem så jag kunde ju inte gömma den där. Den var täckt utav deras blod plus dem kulor jag använde i min pistol var inte så vanliga så det skulle väcka en hel del mistankar mot mig som jag verkligen inte behövde just nu. Men jag kunde väll inte lämna den här heller. Jag menar vad skulle hända om Brianna lämnade in den till polisen. Jag tror inte att hon skulle göra det men tänk om. Jag skulle vara så körd och det skulle sluta med finkan för mig. Inget snack om saken.

Det blev lite kortare än dem tidigare men jag har redan börjat på nästa kapitel så det lär förhoppningsvis inte vara lika lång väntan på nästa. Eller det hoppas jag i alla fall. Jag vet vad som ska hända så det gäller bara att få ner det ord. Vilket är lättare sagt än gjort.

I alla fall vad tycker ni om kapitlet?? KOMMENTERA KOMMENTERA KOMMENTERA vad ni tycker och vad ni tycker ska hända i nästa kapitel.

Tidigare kapitel:

  ”Det är lugnt shawty. Jag är precis klar i duschen och tyckte att det blev lite varmt här inne så jag öppnade dörren. Plus jag har inget emot att du kollar”

Jag svalde hårt och försökte stå emot instinkten att vända mig om men misslyckades totalt. Efter bara några sekunder vända jag mig och och lät min blick glida över hans kropp. Men kunde ni skyla mig? Han var sexig och förmodligen den snyggaste killen jag någonsin sätt. 

  ”Du kunde inte motstå va?” frågade han självsäkert och vände sig mot mig så att jag nu kunde se hans ansikte. Jag kollade bara på honom, visste inte riktigt vad jag skulle säga vilket fick ett nästan belåtet leende att spridas på hans läppar innan han började prata igen ”Du ser inte så dum ut du heller om det hjälper”

  Jag kände hur en rodnad spreds på mina kinder och kollade snabbt ner i marken i ett försöka att dölja det. Vilket inte verkade funka så bra då Jason återigen skrattade roat.

"Vad heter du förresten?" frågade Jason efter att vi suttit i tystnad ett tag och jag kollade chockat upp på honom. 

 Vi hade inte sagt något till varandra sedan vi var inne i badrummet. Vilket nu var en timme sen. Jag har suttit och läst min bok då det var det enda som Jason lät mig göra medan han hade ett samtal med vad jag antog var någon i hans gäng med tanke på samtals ämnet dem pratade om. 

 "Hej Mike det är jag" sa Jason och började vandra runt i rummet "Ja allt är fixat och gick efter planerna. Eller själva jobbet i alla fall" .......... "Vad jag menar det? Hm låt mig tänka. Kan det ha något med att polisen var där och jagade mig därifrån" ....... "Nej dem såg aldrig mitt ansikte. Jag hade luva och hade huvudet neråt så att dem inte skulle kunna se mig"......"Nej jag vet inte hur dem kom dit. Bomben smällde precis innan dem kom så det måste ha vart någon som sagt något till polisen om att jag skulle göra jobbet”......”Nej jag vet inte vem det skulle kunna vara. Men förmodligen så är det någon av våra som vill sätta dit mig"......."Nej inte dem men kanske dem som fixar grejerna åt oss"....."Hur jag vet det? Hm det kanske beror på att förutom ni killar så är det bara två andra som visste om det här jobbet. Och efter som jag antar att det inte är någon av er så måste det vara dem"......"Ja gör det du. Jag kommer senare idag eller imorgon. Det beror på hur länge poliserna fortsätter att cirkulera runt här"......"Jag är hemma hos någon random tjej"......"Vart skulle jag annars ta vägen då Mike? Det var enda sättet att komma bort från poliserna utan att behöva komma i fight med dem. Och det hade bara blivit än ännu större chans att dem skulle se vem jag var"......"Okej. Jag hör av mig sen när jag har stuckit här ifrån"

  Efter det hade inget mer blivit sagt förs än nu. Jag hade velat ställa en massa frågor om det här "jobbet" eller var det var dem pratade om men jag höll tyst. Rädd att jag skulle säga något dumt och få Jason sur igen. För just nu hade han lugnat ner sig och jag ville hålla det så. Eller det berodde helt på om jag kunde hålla min mun tyst. Vilket vi alla vet skulle bli väldigt svårt för mig.

  "Och jag trodde att du skulle vara ute här ifrån vid det här laget" som sagt. Tänkte jag tyst och suckade irriterat åt mig själv. Att jag aldrig kunde hålla tyst. Men till min lättnad verkade inte Jason bli sur då han bara skrattade smått. 

  "Tro mig babe, jag vill vara här lika lite som du vill ha mig här"

  "Vad bra då. Men kan du snälla sluta kalla mig shawty, baby, babe. Det är irriterande"

  "Visste, säg dit namn då" sa han och log belåtet mot mig. Tydligen väldigt nöjd med sig själv just nu vilket fick mig och skakade irriterat på huvudet. Den här killen var bara för mycket.

  "Det är  Brianna" sa jag tillslut och Jason låg stort mot mig.

  "Vackert namn på vacker tjej"

  "Tyvärr kan jag inte säga det samma"

  "Menar du namnet eller mig?"

  "Vad menar du?"

  "Ja du sa att du inte kan säga samma sak. Och då undrar jag fall det är mig eller mitt namn du inte tycker är vackert?"

  "Åh. Det är du jag menar. Namnet är det inget fel på"

  "Verkligen?" frågade han roat och jag nickade till svar "Var det därför du spanade in mig när jag först kom och inte kunde slita din blick ifrån mig när jag stod utan tröja inne i badrummet?" frågade han och gjorde sin väg över till mig så att han nu stod framför mig. Mellan mina ben som hängde över sängkanten. 

  "Jag vet inte vad du pratar om"

  "Så klart att du gör. Sättet dina ögon glider över min kropp, kollar in hela mig samtidigt som dina mun hänger vid öppet. Vilket du för din information borde sluta med. Din mun kommer att bli alldeles tor om du fortsätter att hålla den öppen så där” sa Jason och hans ansikte var bara någon centimeter från mitt nu. Jag kunde känna hans andetag mot mitt ansikte och jag visste att han hade rätt. Jag hade spanat in honom och han hade kommit på mig. Jag kunde inte ta mig ut ur det här.

  ”Om jag inte har helt fel så spanade du in mig också”

  ”Åh det gjorde jag baby och det nekar jag inte. Du ser bra ut och det måste jag ge dig”

  ”Nämen tack så mycket” sa jag ironiskt och kollade bort från honom för att istället kolla ner på min bok som jag hade i knät.

  Men Jason verkade inte vara nöjd med mitt beteende då han hårt greppade tag i mitt ansikte och vred upp det mot honom så att jag nu möte hans blick ”Ignorera mig inte bitch om du vet vad som är bäst för dig. Det skulle vara en skam att behöva förstöra ett sådant vackert ansikte bara för att du inte kunde vakta din mun” sa Jason nu irriterat och jag svalde högt . Det var den här sidan utav honom som jag ville undvika, den här sidan som faktiskt skrämde mig. För om jag ska vara ärlig så var jag rätt dragen till hans andra sidor. Speciellt hans förtiga och självsäkra jag. Jag vet inte varför. Jag borde vara livrädd för honom men det var jag inte. På något sätt kände jag mig trygg. Fråga mig inte varför för jag vet ärligt talat inte själv.

  Allt jag vet är att det här är galet och att jag börjar bli galen.

Jasons perspektiv

  Hon svarade mig inte utan bara fortsatte att kolla på mig. Jag visste inte varför? Fall det berodde på att hon inte visste vad hon skulle säga eller fall det var på grund att hon var rädd för mig. Om ni frågar mig så hoppas jag att det var det sist nämnda.

  ”Har du tappat tal förmågan eller gillar du bara att testa mitt tålamod?”

  ”Åh det är inget utav dem. Jag hoppas bara på att jag uttråkar dig tillräckligt mycket för att du ska sticka. För du har väll tänkte att sticka någon gång va?” frågade hon och jag skrattade smått. Den här tjejen börjar gå mig på nerverna med allt hennes pratande tillbaka. Om hon vore smart skulle hon hålla tyst precis som alla andra gör.

  Men det gjorde hon inte och på något sätt drogs jag till dig. Alltså missförstå mig inte Det störde skiten ur mig att hon hela tiden hade något att säga, men samtidigt tyckte jag att det var sexigt då hon var den första tjejen som gjorde det.

  ”Åh jag är ledsen att göra dig besviken men jag kommer tyvärr att stanna här ett tag till. För med tanke på att poliserna misstänker mig kommer dem nog att stanna kvar här i minst 12 timmar. Vilket resulteras i att jag inte kan sticka härifrån förs än dem är borta. Jag behöver stanna här tills dem är borta och du får helt enkelt gilla läget baby”

  ”Vad sa jag om att kalla mig det där? Och vad är det ens du har gjort för att få så här många poliser efter dig?”

  ”Sorry, men jag gillar att kalla dig baby allt för mycket för att sluta. Det irriterar dig vilket är roligt för mig. Sen så har du inte något med vad poliserna är ute efter mig om. Det är privat”

  ”Oh jag tycker nog att jag förtjänar att veta vad det var som lede till att du hoppade in genom mitt fönster”

  ”Jag är inte skyldig att berätta något för dig” sa jag och ställde mig till rätta innan jag kollade runt i rummet. Jag kollade runt efter något bra ställe att sova på men hittade inget som tilltalade mig eller vad man ska kalla det. Så jag kollade tillbaka till sängen där Brianna satt med sin bok upptryckt i ansiktet, täcket lindat runt sig och kuddarna uppstoppade mellan hennes rygg och väggen bakom henne som hon nu lutade sig emot. 

  Det där är vad jag kallar inbjudande.

  ”Flytta in” sa jag och viftade med handen i en gest att hon skulle hoppa över till andra sidan utav sängen.

  ”Är du galen eller? Eller vet du vad, svara inte ens på den frågan för jag vet redan svaret. Vilket är ja. Tror du verkligen att jag kommer att dela säng med dig? Om du tror det så är du ju fan dummare än jag trodde” 

  ”Åh nu sårade du mina känslor” sa jag och putade smått med under läppen samtidigt som jag satte handen över hjärtat i en falsk gest.

  ”Åh buhu. Jag bryr mig inte”

  ”Jag trodde jag sa åt dig att vakta den där attityden runt mig”

  ”Och vad ska du göra om jag inte gör det? Slå mig, våldta mig, döda mig. Jag menar det lär ju inte vara första gången du gjorde något utav dem” sa hon och borrade in sin blick i min. Jag kollade känslokallt på henne och fick kontrollera mig ordentligt för att inte smälla till henne just nu. 

  Kommer ni ihåg när jag sa att jag tyckte att det var sexigt när hon sa emot mig? Stryk det. Den här tjejen går mig på nerverna och om hon inte håller tyst snart så kommer det sluta illa- För hennes del så att säga. Jag tog ett djupt andetag och släppte ut det för att lugna ner mig lite innan jag började prata med henne igen.

  ”Ser jag verkligen ut som en kille som behöver tvinga en tjej att följa med mig hem?”

  ”Jag vet inte. Du skämmer säkert hälften av tjejerna på den här planeten om inte mer och sen så är inte du riktigt allas typ. Sen så måste man ju räkna bort alla killar, lesbiska, gamla och barn från räkningen. Plus alla dem tjejerna som du aldrig kommer att träffa här omkring. Vilket om jag räknar på det inte ger dig så många tjejer kvar att stöta på” sa hon och jag skrattade kort.

  ”Tro mig shawty, det är inget problem att hitta tjejer för mig” 

  ”Det tror jag säkert. Men du kommer fortfarande inte sova i den här sängen” sa hon och drog tillbaka oss till vårt tidigare samtal.

  ”Jag som trodde att ni rikemans folk skulle vara gästvänliga personer som kommer hem till er”

  ”Åh det är vi. Men jag vet inte riktigt om jag kan kalla dig en gäst här. Jag skulle nog mer kalla dig killen som håller mig gissla i mitt eget rum. Alltså att du håller mig fången här emot min vilja”

  ”Men i sådana fall borde det ju vara jag som bestämmer. Så varför hoppar du inte över till andra sidan så att jag kan lägga mig ner” sa jag och hon kollade irriterat på mig innan hon gjorde som jag bad henne om. Hon la ifrån sig sin bok och drog täcket tätt runt om sig, säker på att inte vissa något. Jag skakade roat på huvudet åt henne innan jag började knäppa upp min byxor.

  ”Vänta vad håller du på med?” frågade hon skräckslaget och jag kollade upp på henne.

  ”Jag håller på att ta av mig mina byxor för att göra mig bekväm. Det är inte riktigt bekvämt att sova i jeans om du inte redan visste om det”

  Hon kollade bara på mig och jag tog hennes tystnad som mitt sista svar innan jag drog av mig byxorna. Jag greppade tag om min ändan på min tröja och drog även den av från min kropp. Jag kunde känna Briannas blickar på mig och när jag sneglade upp på henne kunde jag se att hon mycket riktigt kollade på min kropp.

  ”Spanar in min kropp igen ser jag” sa jag roat och hon kollade snabbt bort från mig innan hon vände sig om så att hon låg med ryggen mot mig. Jag log smått mot henne innan jag kröp ner i sängen bredvid henne.

  ”Håll dig på din sida utav sängen om du inte vill att jag ska sparka ner dig under natten”

  ”Jag ska försöka” sa jag och hon suckade.

 Tidigare kapitel:

 ”Jag är ledsen killar, jag hade gärna stannat och pratat lite men jag vill gärna överleva den här dagen så att jag kan se morgon dagen” med det sagt bakade jag ut ur rummet och stängde dörren efter. Sen med en enkel ryckning i hand taget så lossnade det vilket resulterades i att dem inte skulle kunna komma ut.

  Jag gav dem ett sista leende innan jag sprang upp för trappan och ut på trädgården där jag nu inte orkade bry mig om fall jag fastnade på film. Ingen skulle ändå se det då huset skulle sprängas och kamerans minnet med det. 

  Men när jag kom ut på gatan så hörde jag ett ljud som jag hoppats att jag inte skulle höra innan jag både kände och hörde hur huset sprängdes bakom mig. Ett ljud som fick mitt blod att börja koka. Ett ljud som kopplades till det människor som jag hatar mer än alla andra. 

  Poliser.

  Ljudet utav syrener kom närmre och närmre  snart kunde jag se dem blinkade lamporna längre ner på gatan. Jag suckade irriterat och drog snabbt upp luvan på min tjocktröja så att jag täckte så mycket som möjligt utav mitt ansikte så att dem inte skulle kunna se vem jag var. Jag gav polis bilarna en sista blick innan jag med började gå åt motsatt håll ifrån poliserna. Men jag kom inte särskilt långt innan jag hörde hur en bil körde upp jämsides med mig. 

  "Det här är polisen. Stanna där du är, dra av dig luvan så att vi kan se vem du är och håll sen upp händerna så att vi kan se dem" ropade ena polis mannen och jag skrattade kort för mig själv. Trodde dem verkligen att jag skulle stanna här och låta dem ta mig. Haha idioter. 

 Jag ökade bara takten och borrade ner blicken i marken vilket gjorde det svårare för dem att se vem jag var. 

  "Det här är polisen. Vi är beväpnade och om du inte stannar nu blir vi tvungna att använda dem"

  Jag sneglade lite kort upp mot dem och såg att det var Bob och Jim som satt inne i bilen. Om ni undrar hur jag vet deras namn så ät det för att jag känner dem flesta poliserna här i stan. Eller känner och känner, jag vet vilka dem är. Dem har alla försökt stoppa in mig i fängelset men ingen har lyckats att få i mig. Ingen har hittat tillräcklig mycket bevis på mig för att det ska hålla i rätten. Det var en gång som någon hade fejkat bevis på mig. Dem hade lagt fram det men i slutändan hade det inte räckt. 

  Jag gav dem en liten sista blick innan jag utan förvarning började springa åt andra hållet (vilket skulle ge mig extra tid då dem skulle behöva vända) innan jag efter några meter svängde höger. 

  Jag fortsatte att svänga åt olika håll och för att göra det svårare för polisbilen att följa efter mig. Dem var mig hack i häll just nu och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det här var den enda delen utav staden som jag inte kunde. Resten av staden kunde jag nästan lika bra som baksidan av min hand och kunde därför enkelt ta mig runt och komma bort från polisen. Jag visste var enda liten genväg och liten vrå som man kunde gömma sig. Men jag brukar inte vara här. Jag har liksom ingen avsikt att vara här i det ”finare” området. Dem jag brukar göra affärer med brukar ju bo i mina områden eller i alla fall i närheten. 

  Jag började känna hur jag blev en aning andfådd och vet inte riktigt hur länge till jag skulle klara av att springa. Jag har sprungit ett tag nu och verkligen tagit i allt jag kan i försök att komma bort från dem. Men jag kunde bara inte skaka av mig dem. Jag brukade springa från polisen men en jakt har aldrig pågått så här länge. Jag vet egentligen inte hur lång tid det har gått men det kändes som timmar. 

  Efter att ha sprungit ännu ett litet tag såg jag en liten gång eller vad man ska kalla det i mellan två hus. Det var en liten grusgång som var alldeles för liten för att bilen skulle kunna komma in. Jag svängde av till höger och inom bara någon sekund så var jag bort vad grusgången. Jag sprang i den lilla gången ett tag men stannade snabbt när jag såg en annan polisbil åka förbi på andra sidan utav gången. Jag suckade högt och drog en frustrerad hand i genom mitt hår och kollade runt mig efter en utväg. Men jag hittade inget, nej vänta.

  På huset på min högra sida så var ena fönstret helt vid öppet och nästan skrek åt mig att klättra in. Jag kollade runt mig snabbt för att se att polisen inte såg mig innan jag klättrade upp för staketet som skiljde huset från den lilla gången. När jag kommit upp vid fönstret tvekade jag inte ens en sekund innan jag hoppade in. Vilket lede till att jag stötte in i något. Eller ska jag säga någon med tanke på skriket som sen fyllde rummet.

Briannas perspektiv

  När jag kom hem var jag fortfarande kalsvetig och strippade snabbt av mig mina kläder innan jag hoppade in i duschen. Hoppades att det skulle lugna mina nerver en aning. 

  Så fort det varma vattnet började rinna ner för min kropp kände jag hur alla muskler i min kropp började slappna av och inom kort kände jag även hur mina hjärna började slappna av eller vad man ska kalla det. Det kände mig i alla fall inte lika stressad längre och det var hela poängen med det hela.

  Jag stod i duschen i säkert en timme om inte mer. Bara stod där och njöt utav vattnet som rann ner längst min kropp. Jag stod just nu framför spegeln och gjorde min vanliga kvällsrutin eller vad man ska kalla det. Tog bort sminket, tvättade ansiktet ordentligt. Men jag hann inte borsta tänderna innan jag hörde polis syrener en liten bit bort. Vi brukade aldrig ha några poliser som åkte runt här. Det här var ett lungt område med ingen brottslighet. Vad man visste om i alla fall.

  Med endast en handduk virad runt min kropp och håret uppsatt i en slarvig bulle gick jag tillbaka till mitt rum för att kolla ut ur fönstret. I hopp om att jag skulle se vad som försiggick här.

  Men än en gång så blev jag stoppad i det jag gjorde när någon hoppade in i genom mitt fönster och rakt in i mig. Ett kort skrik lämnade mina läppar i samband som jag föll till golvet vilket fick en liten smärta att spridas i min höft. Vilket var kroppsdel som jag hade ramlat på.

  Efter ett tag när smärtan lagt sig och jag kunde äntligen ta mig upp igen tog ställde jag mig upp. Höll handduken i ett dödsgrepp (rädd att den skulle fall) samtidigt som jag lät min blick glida upp mot personen som hoppat in i rummet. Jag ville skrika åt personen att hen var dum i huvudet som kom in hit och att om personen inte lämnade mitt rum med ögonaböj så skulle jag ringa polisen. Men inget kom fram. Istället stod jag med munnen öppen och kollade som ett fån på killen som stod framför mig.

  Jag lät min blick glida över honom från topp till och låt mig säga. Han var vacker. Han hade ett par svarta byxor på sig som matchade hans svarta supras som han hade på fötterna. Han hade en svart tjocktröja på sig vilket fick den vita t-shirten han hade under att sticka ut smått. Han hade en väll tränad kropp och jag slår vad om att han var minst 190 lång om inte mer. Hans hår var ljusbrunt och stod uppåt i mitten medan sidorna var kortare. Han hade hade tydliga käkar, läppar som var nästan perfekt formade, ögonbryn som var tjocka och satt över dem där perfekta ögonen av hans.

  ”Säg till när du är klar att spana in mig shawty” sa han roat och jag drogs ur mina lilla koma. Jag kände hur rodnaden spreds på mina kinder och kollade snabbt ner i marken för att dölja det. 

  Jag hörde hur han skrattade roat åt mig och jag sneglade smått upp på honom. Och det var inte förs än nu som jag såg dem röda fläckarna på hans tröja och pistolen som han höll i högra handen. Vilket gjorde att dem röda fläckarna var väldigt sannolikt blod. 

  Bara tanken fick mig att frysa till och jag kollade vettskrämt upp på honom nu. Var han här för att döda mig? Var han här för att våldta mig? Kanske hålla mig gissla för att få ut något från polisen? Frågorna bara strömmade runt i mitt huvud och jag höll än en gång på att bli galen. När jag kollade upp på honom igen och kollade lite noggrannare på honom kände jag inom kort igen honom. 

  Han var Jason McCann. Kände för att bomba och döda folk till vardag. Men han har aldrig blivit tagen utav polisen då dem aldrig har haft bevis så att det räcker för att kunna sätta in honom. Jag kände hur en klump bildas i min mage och hur min hals drog ihop sig. Jag ville skrika, skrika och förvarna att han var här men det känns bara som att det skulle bli värre för mig. Och inte tala om dem personer som kom upp springandes här. Jason skulle förmodligen döda oss alla och jag lever gärna några år till.

  ”Vad vill du? Vad gör du här?” stammade jag smått fram och tog ett fastare grepp pm min handduk när jag såg hur hans blick föll ner mot min kropp.

  ”Åh jag tänkte stanna här ett tag. Stanna över natten och ta det lite lugnt. Så länge du inte har något emot det så klart” sa han och viftade med pistolen åt mitt håll. Gjorde det klart för mig att jag egentligen inte riktigt hade något val. Sa jag nej så skulle det förmodligen sluta illa för min del och om jag sa jag kanske jag hade en liten liten chans att klara mig i alla fall.

  Oförmögen att kunna svara med ord, nickade jag bara lite kort till svar vilket fick ett stort flin att spridas på hans läppar ”Tack så mycket” sa han kort innan han kollade runt i rummet.

Jasons perspektiv

  ”Du har inget emot om jag tar mig friheten att kolla runt här va?” frågade jag och hon svarade bara än en gång med en enkel nickning. Sen när jag tog ett steg mot henne tog hon ett steg bakåt, bort från mig. Haha den här bitchen var livrädd för mig. Precis som jag vill ha det. 

  Men jag måste erkänna, hon var rätt snygg. Nej vänta stryck det. Hon var sexy as fuck. Hon hade långa slimade ben och om jag inte hade fel så verkade hon ha en rätt snygg kropp. Hon hade mörkt hår som just nu var uppsatt i en bulle, fylliga läppar som jag måste säga såg väldigt inbjudande ut. Hennes ögon var mörka och hade ett visste djup i dem vilket nästan fick mig att drunkna i dem. Dem var vackra, hela hon var det.

  Vänta. Kallade jag just en tjej vacker? Och sa att jag drunknade i hennes ögon? What the fuck, sådant skit händer inte mig. Det är tjejer som drunknar i mina ögon. Det är tjejer som brukar spana in mig och stirra. Inte jag. Vad fan är det här? 

  Jag skakade bort tankarna och tog ännu ett till steg vilket fick henne att ta ett till steg bak. Jag log roat åt henne och fortsatte att gå mot henne tills jag hade henne upp pressad mot väggen. Hon kollade nästan skräckslaget upp på mig och jag gav henne ett stort leende innan jag lutade mig framåt.Jag satte upp mina händer på varsin utav hennes huvud och hade nu lutat mig framåt tillräckligt så att mina läppar var vid hennes öra. Jag kände hennes andetag mot min nacke och kunde höra hur dem blev djupare och djupare ju längre vi stod så här.

  ”Okej så lyssna på mig och snälla lyssna jävligt noga. Det skulle vara en sådan skam att behöva sabba ett sådant här vackert ansikte” sa jag och drog en hand över hennes kind. Hon svalde högt och jag skrattade smått åt henne. Att manipulera den här tjejen skulle bli lättare än jag trodde.

  ”Jag ska ta en titt runt här i ditt rum och kanske låna ditt badrum för att kunna tvätta av mig. Du ska bara hålla dig i det här rummet och göra det som du i vanliga fall brukar göra. Om du ropar på någon eller om jag märker att du försöker att kontakta någon så är du död”

  ”Vad händer om jag blir hungrig och behöver gå ner för att hämta något att äta” frågade hon trotsigt och jag kollade chockat på henne innan jag slog in handen irriterat i väggen precis bredvid hennes huvud. Vilket fick henne att hoppa till en aning. Här står jag och hotar henne om att jag ska döda henne och hon börjar att trotsa mig. Jävla bitch. Vet hon inte vem jag är eller?

  ”Om du blir hungrig så får du svälta. Du lämnar inte det här rummet och jag tipsar dig att du håller dig borta från din dator och mobil om du inte vill att det ska sluta illa. Är det förstått?” frågade jag och hon nickade nu stelt till svar. Jag log belåtet mot henne och tog ett steg bakåt från henne. Lät min blick glida över hennes kropp en gång till innan jag vände mig mot rummet.

  Det var stort och nästan exakt vad man kunde tänka sig att ett tjejs sovrum skulle se ut i det här området. Dem alla har så mycket pengar att dem inte ens vet vad dem ska göra av det. Rummet var vitmålat över allt vilket gav rummet ett väldigt öppet intryck. Hon hade en stor säng borta i botre endan utav rummet med två nattygsbord på vardera sida. Någon soffliknande sak vid fotänden, sen några fåtöljer som stod mitt emot varandra med ett litet runt bord i mitten. Vid hennes fönster hade hon som en liten sittsektion med några hyllor som var fyllda utav olika böcker som jag inte kunde se vad det var. Men det var förmodligen bara en massa kärleksromaner eller något annat skit. Det var tre dörrar i rummet och den på min högra sida antog jag gick in till resten av huset. Den ena var ett badrum av vad jag kunde se igenom den halvt öppna dörren eller något men det tredje hade jag verkligen ingen aning om. 

  ”Okej så jag tänker låna dit badrum lite och skölja bort det här. Det är bäst för dig att du är kvar här när jag kommer tillbaka”

  Jag vände mig kort mot henne och gav henne en varnande blick innan jag viftade smått mot min revolver mot henne. Vilket fick hennes ögon att växa till nästan den dubbla storleken. Jag log stort mot henne innan jag vände om och började gå bort till badrummet. Men kunde inte låta bli att kolla in i den tredje dörren som tydligen också var öppen. Och jag kan väll inte direkt säga att jag blev särskilt chockad när jag såg att det var en WIC fylld med så mycket kläder att jag var helt säker på att hon inte ens visst vad allt var där inne. 

  När jag kom bort till badrummet skakade jag än en gång på huvudet. Den här ungen var ju bara för bortskämd. Det här badrummet var ju fan lika stort som mitt sovrum var. Det hade en dusch, ett badkar, en stor spegel med en stor bänk under där två handfat var placerade. Det var till och med en liten soffa placerade mot ena väggen och ett stort skåp bredvid. 

Briannas perspektiv

  Han försvann bort mot mitt badrum och jag stod fast frusen kvar på min plats. Kunde inte dra bort blicken från dörren där han just försvunnit in bakom. Det kändes som att mitt hjärta just nu satt uppe i halsgropen och jag kunde höra hur det bultade i öronen. Jag kunde höra min egen puls. Det var så rädd jag var för honom och alla hans hot. 

  Jag ville skrika eller föröka få tag på min mamma men jag vågade inte. Jag tvekade inte en sekund på att han skulle göra det han lovade vilket skrämde mig ännu mer. Jag var rädd, rädd att irritera honom eller något vilket skulle få honom att göra något. Skada mig eller vad som helst. Jag hade inte menat att ställa min fråga om mat högt. Jag visste att det var korkat men jag kunde inte låta bli. Det hann ut innan jag hann stoppa det.

  Jag skakade smått på huvudet och började med försiktiga steg gå bort till min WIC där jag snabbt stängde dörrarna bakom mig. Jag gick sen med snabba steg bort till där jag hade alla mina underkläder och släppte ner handduken innan jag drog på mig det som jag valt ut. Sen efter att stått här i säkert tio minuter och tänkt på vad jag skulle ha på mig drog jag på mig en av pappas gamla tröjor som jag snott utav honom. 

  Men när jag sen skulle gå ut tvekade jag en aning. Kunde jag verkligen gå runt så här? I bara en tröja som räckte mig ungefär ner till knäna när Jason var här? Jag menar, jag har hört ryktena om honom och hans olika tjejer. Polisen har förhört flera utav tjejerna som Jason vart med i hopp om att få ut något utav dem men dem alla ha sagt samma sak. Dem har träffat Jason på en klubb eller något, pratat med honom ett tag innan dem lät Jason ta med dem hem. Hade lite kul där innan dem åkte hem till sig. Inte exakt så då men jag orkar inte berätta hela historierna om honom och hans sexliv. 

  Efter ett tag bestämde jag mig för att det här fick funka. Jag skulle ju ändå bara sova nu typ och Jason skulle väll inte stanna här så länge. Han skulle väll bara fräscha till sig lite sen så skulle han väll sticka. Det skulle han väll? 

  När jag gått in till mitt rum hörde jag inte längre ljudet utav duschen utan det var helt tyst. Dörren stod öppen och jag kunde inte se Jason någonstans. Vilket förmodligen betydde på att han redan hade gått.

  Jag suckade lite lättat ut och gick bort mot badrummet för att borsta tänderna. Men än en gång blev jag stående med stora ögon och kollade på Jason som fortfarande var i mitt badrum. Han hade endast en handduk lindad runt midjan vilket gav mig en klar bild utav hans överkropp som var fylld utav ett antal tattueringar. Hela hans armar var täckta, en liten bit upp på högra sidan av nacken, han hade två på bröstet. En vid skulderlbaden, nere vid midjan och så en bak på axeln. Det var en hel del tattueringar och jag slår vad att han har till och med fler som jag inte kunde se. 

  ”Eh förlåt det var inte meningen” sa jag efter ett tag när jag tagit mig ur min koma och vände mig snabbt runt ”Eh dörren var öppen och jag hörde dig inte så jag trodde att du hade gått” fortsatte jag och hörde hur han skrattade roat åt mig.

  ”Det är lugnt shawty. Jag är precis klar i duschen och tyckte att det blev lite varmt här inne så jag öppnade dörren. Plus jag har inget emot att du kollar”

Jag svalde hårt och försökte stå emot instinkten att vända mig om men misslyckades totalt. Efter bara några sekunder vända jag mig och och lät min blick glida över hans kropp. Men kunde ni skyla mig? Han var sexig och förmodligen den snyggaste killen jag någonsin sätt. 

  ”Du kunde inte motstå va?” frågade han självsäkert och vände sig mot mig så att jag nu kunde se hans ansikte. Jag kollade bara på honom, visste inte riktigt vad jag skulle säga vilket fick ett nästan belåtet leende att spridas på hans läppar innan han började prata igen ”Du ser inte så dum ut du heller om det hjälper”

  Jag kände hur en rodnad spreds på mina kinder och kollade snabbt ner i marken i ett försöka att dölja det. Vilket inte verkade funka så bra då Jason återigen skrattade roat.

Okej så de thär blev ett väldigt långt kapitel. Över 3000 ordvilket jag är väldigt imponerad utav mig själv efter som jag fick upp det snabbare än väntat. Jag hade räknat med att det skulle komma om en dag eller något men lyckades få ihop det till idag. 

I alla fall. Vad tycker ni?? Jason och Brianna har träffats nu för första gången och på ett litet oväntat och annorlunda sätt om ni frågar mig, hehe. 

KOMMENTERA MYCKET och nästa kapitel kommer komma snabbare. Skriv vad ni tycker ska hända nu när dem är med varandra och vad ni tycker om novellen än så länge :)

Tidigare kapitel:

 ”Brianna?” frågade hon än en gång och jag rycktes ur mina tankar. 

 Jag märkte nu att jag satt ner på golvet alldeles kall svettig. Mina händer höll ett fast grepp om mina ben som var hårt pressade mot mitt bröst.

 ”Eh det är inget, jag har bara inte fått så bra sömn på senaste tiden. Kollade på en skräckfilm för ett tag sen och kan inte få bort den från min hjärna” sa jag snabbt och gav henne ett kort leende innan jag halv sprang ut ur lokalen. Packade snabbt ihop mina saker innan jag sprang ut ur byggnaden för att få lite friskluft. Hoppades att det skulle hjälpa mig att rensa tankarna för jag kunde inte fortsätta så här. Jag behövde min sömn och jag behövde den nu.

Jasons perspektiv

  Jag gick med ryggen hårt pressat mot ena väggen medan jag gjorde min väg längst det det lilla hus som låg någon meter bort från själva huset. Jag höll min revolver i ett hårt grepp längst min sida och kollade konstant runt mig fall det var någon som kom. Någon som skulle kunna förstöra för mig. Jag tror egentligen inte att det är så stor chans att det är någon som kommer då det för det första inte är så många som kommer hit, sen för det andra så har dem väldigt säkerhet här som dem litar på vilket gör att dem inte har några vakter. Dem litar på att deras kameror och olika lås hit och dit ska räcka. Idioter.

  Jag dubbel kollade fort åt båda hållen att ingen var här innan jag sprang över trädgården och bort mot huvudbyggnaden där jag visste att Starkers hade våra pengar. Det var även där som alla i deras gäng höll sig vilket gjorde det här jobbet ännu enklare. 

  Det var ett rätt enkelt jobb. Jag skulle ta mig in, ta mig ner till källaren där vi visste att dem höll alla pengar. Sen skulle jag bara placera bomben och sätta igång den innan jag snabbt tar mig ut innan den hinner detonera. Jag har gjort nästan exakt samma jobb minst hundra gånger så det var inget nytt för mig. Visst dem här killarna har väldigt högsäkerhet med alla kameror och sådant. Men jag har vart här tillräckligt många gånger för att veta exakt vart och när varenda liten kamera filmar. Men det var inte mycket tid man hade på sig att komma från ett ställe till ett annat. Det handlar bara om några sekunder. Vilket är varför jag gör det här jobbet själv (eller an av anledningarna i alla fall) Men problemet var att om vi skulle vara fler här skulle det vara större chans att vi skulle bli sedda och det skulle ta så mycket längre tid att komma igenom allt. Plus det här kunde jag enkelt ta hand om själv. För även om det kom fyra, fem killar mot mig så skulle jag enkelt kunna vinna. Jag är för det största större än dem (då dem flesta i deras gäng är väldigt små) plus så har jag en hel del mer att gå på. Jag har vart i det här livet så länge jag kan minnas nu, jag kan inte ens komma ihåg vad jag gjorde innan jag blev inblandad i allt det här. 

  Men jag klagar inte. Jag gillar det här livet. Okej kanske inte att man hela tiden riskerar att åka in i fängelset (om man är tillräckligt klumpig att lämna spår efter sig) Men annars så har jag nog inget annat klagomål. Jag menar jag har ju allt, vi har tjejerna, pengarna, huset, bilarna. Vad mer kan vi önska oss??

   I alla fall så är jag nu äntligen framme vid dörren som ledde in till själva huset och det var nu som allt skulle sättas på spel. Jag hade en minut på mig att lyckas knäcka koden och komma in innan kameran fångar mig på bild.

   Jag tog snabbt bort koppan eller vad man ska kalla det som satt över själva låset. Vilket nu resulterades i att en massa sladdar i olika färger och skit nu var synliga. Jag pillade runt bland alla sladdar i jakt efter dem två sladdar som skulle hjälpa mig att komma in i byggnaden. Efter ett tag hittade jag sladdarna jag letade efter och klippte snabbt av dem. Jag stod och väntade på ett klartecken att den faktiskt hade öppnats och inom kort hörde jag hur dörrens lås knäpptes öppet.

   Jag log belåtet åt mig själv och tog ett fastare grepp om min revolver medan jag gjorde min väg in, stängde dörren efter mig för att inte skapa en massa onödiga misstankar hos dem som sköter säkerheten här.

  Jag började gå bort mot trappan som ledde ner till källaren och kollade mig hela tiden runt för att kolla fall någon följde efter mig eller något. Eller fall jag kunde höra något. Men jag hörde inget, det enda ljud här inne som hördes var ljudet av mina kängor som gjorde kontakt med golvet. 

  När jag väll kom bort till trappan och började göra min väg neråt hörde jag hur röster kom nere från trappan. Great, några idioter som jag måste ta hand om (lägg märke till sarkasmen) Jag smög tyst ner och tog ett bättre grepp om min revolver samtidigt som jag kom ner till nedre våningen. Jag kollade åt båda hållen i den lilla korridoren men såg ingen. Men jag kunde höra hur rösterna kom ifrån höger och till min otur så kom rösterna inifrån rummet där dem höll alla pengar. Det skulle egentligen inte bli något problem, jag skulle enkelt kunna ta ner båda två utan svårigheter men jag hade hoppats att jag inte skulle stöta på någon. Då det skulle ta längre tid om jag skulle behöva ta hand om några och jag vill bara komma hem så fort som möjligt. Sticka ut på klubben och fira med killarna att vi äntligen fått tillbaka våra pengar. Kanske ta med någon tjej hem och ha lite kul med henne. 

  "Är du säker på att vi inte bara borde ge McCannoch hans gäng pengarna. Jag menar dem sa att vi bara fick en chans till. Du vet ju vad som hände senast vi trotsade dem, vi förlorade tio av våra män om du inte kommer ihåg" hörde jag Stefan säga som för eran information var Claus högra hand. Claus var ledaren för Starkers och vi har känt varandra ett långt tag nu. Men han har en förmåga att hela tiden underskatta mig. 

  "Ta det lugnt Stefan. McCann kommer inte ens kunna komma i närheten av oss. Vi har bästa säkerheten i stan och om McCann och hans lilla häng ens försöker komma in hit så kommer vi att veta det innan dem ens kommer i närheten av huset" sa Claus och jag skrattade tyst för mig själv. Som sagt. 

  "Jag tycker att det är kul att du fortfarande efter två års samarbete fortfarande tvivlar på mig" deras blickar vändes snabbt upp mot mig samtidigt som jag gjorde min väg in i rummet och deras ögon växte till nästan de dubbla storleken när deras blick föll på mig. 

  "Jason vad gör du här? Jag trodde inte att vi skulle ses förs än imorgon"

  "Åh vi skulle men vi har en affär imorgon med ett annat gäng och vi behöver våra pengar. Men av det jag hörde så verkar det ju som att ni inte tänker ge oss våra pengar. Så jag antar att jag måste ta det den svåra vägen" innan dem ens hann reagera hade jag satt en kula igenom Stefans huvud. Mitt mellan ögonen vilket var som en signatur grej för mig. Eller en till liten signatur. Den jag var mest känd för är fortfarande mina bomber det är så jag vill ha det. 

  Jag vände min revolver mot Claus som kollade nästan skräckslaget på  mig men jag kunde se hur han försökte spela opåverkad. 

  "Är du så feg att du inte  ens vågar möta mig utan ett vapen?"

  "Åh jag vet att jag enkelt skulle kunna döda dig med mina bara händer. Det blir bara lättare så här, snabbare. För jag har ganska tajt schema och du är inte direkt värd min tid"  innan han hann säga ett ord till satte jag en kula mellan hans ögon också. Hans kropp föll med en duns ner på golvet och jag log lite roat åt honom innan jag klev över honom för att komma bort till pengarna. Det är vad du får om du bråkat med Jason McCann. 

  Jag hade nu stoppat ner alla våra pengar i väskan plus en hel del till. Jag menar dem skulle ju annars sprängas upp i bitar så varför inte lika gärna ta dem. Jag kunde använda dem för att fixa lite med min bil och motorcykel. Dem funkade ju som dem skulle men det skulle väll inte skada att trimma dem lite ytligare. Fixa så att dem gick över 250 för det är där gränsen går just nu. Kanske fixa någon snygg lack på motorcykeln och fixa till rutorna i bilen. Kanske göra dem om möjlig ännu mörkare.

  Jag avbröts mitt i det jag gjorde (vilket var att fästa bomben som jag hade fixat sen tidigare på under sidan utav bordet. Jag hade kunnat sätta den på ovansidan också men då fanns det en risk att någon skulle se den) när jag hörde hur dörren flög upp in till rummet och tre killar kom in gåendes med höga skratt som snabbt tystnade när deras blickar fastnade på mig. 

  "Vad gör du här? Och vem tusan är" innan han hann sägs klart meningen kollade jag upp på dem och dem verkade koppla vem jag var. Deras ögon spärrades upp och jag såg hur dem alla stelnade till. 

  "Jason vad gör du här? Du skulle ju inte komma förs än imorgon?"

  "Åh det var tänkt så först. Men jag pratade med Claus i morse och bestämde att jag skulle komma hit tidigare då jag har andra affärer att ta hand om imorgon" 

  "Okej. Vart är ens Claus?" frågade ena killen som jag hade för mig hette Mark men var inte helt säker. Dem alla kollade runt i rummet och jag var nu tacksam att jag gömt kropparna i ena skåpet. 

  "Eh jag vet inte. Han stack för bara någon minut sen. Jag skulle bara packa ner pengarna i väskan. Så jag sticka nu så" sa jag och började gå mot dörren men blev stoppad utav en arm som greppade tag om min ena handled och drog mig bakåt. 

  "Är du säker på att han stack? För vi har letat efter honom ett tag nu och kollat vart enda rum och vi hittar honom inte någonstans”

  ”Han kanske gick iväg någonstans då”

  ”Om han hade gått ut hade vi sett det på övervaknings kamerorna”

  ”Då vet jag inte. Jag är ledsen men jag måste verkligen gå, jag har någon annan stans att vara så om ni ursäktar oss” sa jag nu en aning panik slaget. Okej kanske inte panik slaget men oroat. Jag hade satt bombens timer på 5 minuter och jag vet inte riktigt hur länge jag nu stått här. Jag kunde ta mig här ifrån på mindre än en minut men jag var inte redo att riskera något. 

  Men än en gång så blev jag stoppad när någon drog mig tillbaka igen ”När jag tänker efter så såg jag inte dig heller på övervaknings kamerorna vilket är väldigt konstigt” sa Nick och jag vände mig irriterat mot dem. Tror dem verkligen att jag skulle avslöja något för dem. Jag visste hur man spelade små spel för att få folk att prata, jag använder det hela tiden. 

  ”Ni måste nog ha något fel på era kameror för jag gick här precis som alla andra”

  ”Visst som du vill. Men bara en fråga till. Varför har du blod på din tröja?” frågade Nick och jag svor lågt för mig själv. Jag hade råkat få blod fläckar på tröjan när jag lyfte bort kropparna. Jag hade hoppats att dem skulle missa det men självklart inte.

  Innan någon hann säga så mycket som ett ord till smällde jag till Nick i ansiktet så att han föll med en smäll ner på golvet. Han la en hand över kinden där jag slagit honom och dem andra kollade chockat på mig. Jag tog tiden att kolla ner på min klocka som visade att jag bara hade en och en halv minut kvar ungefär att ta mig ut. 

  ”Jag är ledsen killar, jag hade gärna stannat och pratat lite men jag vill gärna överleva den här dagen så att jag kan se morgon dagen” med det sagt bakade jag ut ur rummet och stängde dörren efter. Sen med en enkel ryckning i hand taget så lossnade det vilket resulterades i att dem inte skulle kunna komma ut.

  Jag gav dem ett sista leende innan jag sprang upp för trappan och ut på trädgården där jag nu inte orkade bry mig om fall jag fastnade på film. Ingen skulle ändå se det då huset skulle sprängas och kamerans minnet med det. 

  Men när jag kom ut på gatan så hörde jag ett ljud som jag hoppats att jag inte skulle höra innan jag både kände och hörde hur huset sprängdes bakom mig. Ett ljud som fick mitt blod att börja koka. Ett ljud som kopplades till det människor som jag hatar mer än alla andra. 

  Poliser.

Okej som ni kanske märker så är det inte så bra uppdatering på det här bloggen och det ärr för att jag lägger mest tid på min andra blogg justtwitter som även är min första. Men jag ska försöka att uppdatera minst en gång i veckan och tänkte att kanske söndagar eller lördagar var en bra daf i sådana fall. Självklart så kommer kapitel upp tidigare än så om jag lyckats skriva klart ett men är inte så säker. Har rätt mycket att hinna med i sommar och kommer därför inte kunna skriva så mycket som jag hade hoppas. Men jag hoppas att ni förstår och kan förlåta mig.

I alla fall så var hela det här kapitlet i Jasons perspektiv och då undrar jag. Vad tycker ni om Jason så här långt?? Och vad tror ni kommer hända här näst??

KOMMENTERA med båda bra och dålig kretik, jag blir bättre utav att höra vad ni tycker och tänker. Skriv gärna om ni har någon ide som vad ni vill eller tycker ska hända så kanske den kommer till användning ;)